Californiabloggen del 14

SISTA RYCKET:

Först, lite info om Ben Lomond Quaker Center, där retreatet hölls:

http://www.quakercenter.org/

en liten videotur:

http://www.quakercenter.org/video-tour-of-quaker-center/

Det är ett fint ställe mitt i den gigantiska redwoodskogen. Det finns fina stigar som bla leder till en stenlabyrint som kan ses 3.10 in i videon. Casa de Luz där jag sov kan ses ca 4.30 i i videon. Quakers, eller kväkare på svenska, är en ganska schysst typ av kristendom, speciellt den mer öppna varianten. Kända kväkare är bla James Dean, Bonnie Raitt och Elin Wägner (who knew?). Lägret har dock inget med detta att göra, stället hyrs ut som konferensanläggning oavsett trosuppfattning. Lite info om Quakers iaf:

 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kväkare

 

Vi packar ihop och beger oss mot Carmel Valley vid 12-snåret. Jag vill vara där vid tvåtiden så jag har en timme på mig att packa ihop storpackningen innan vi skall åka till flygbussen som lämnar Monterey kl 16. Lite seg trafik pga av en bilolycka som alla saktar in för att kolla på (den kvaddade pickupen och räddningspersonalen är på en parallellväg till Highway 1) gör att vi kommer lite efter två och det blir lite småstressigt. Jag har lite sista-minutengöromål, och undrar om jag fått med mig allt när vi sitter i bilen strax efter kl 15…

Just det, Tom Waits var det ju. I korthet: Janni jobbade under flera år som receptionist på Orion Pictures i LA. Lärde känna en del folk i branschen, bla Fred Myrow, en doldis, kompositör med mycket kredd:

 

http://www.imdb.com/name/nm0006208/bio

 

Fred jobbade med soundtracket till filmen On The Nickel (lite av en kultrulle som jag ska försöka få tag i) och Tom Waits skulle vara med på soundtracket.

 

http://en.wikipedia.org/wiki/On_the_Nickel

 

Tom Waits – On The Nickel

 

Janni var barnvakt åt Freds två döttrar och var förvarnad att Tom var på ingång, och att han kanske var lite deppig för att hans bästa kompis Keith Moon nyligen hade dött (detta torde vara hösten 1978). Det ringer på dörren och utanfår står en helt svartklädd Waits (inkl skinnsnmäck) som nyss klivit ur sin midnattsblåa Cadillac. Han raspar fram ett “Fred in?” varpå Janni släpper in honom. Hon får även servera kaffe åt herrarna vid ett senare tillfälle. OK, det var inte mycket till story, men iallafall.

Paul Simons toalett då? Jo, Janni var i NY och häsade på sin barndomskompis (namn glömt) som jobbade som personlig sekretare åt någon höjdare (om det inte tom var Simon själv). Janni och hon skall passa Harper, Pauls son från hans första äktenskap (som omsjungs i sången Graceland) medan Paul är nere i Louisiana och spelar in zydecospår till Gracelandplattan. När de är i Pauls lägenhet ser de att han har en slags tron i mitten av rummet med en gyllene toalettstol. Inga väggar. Paul gillade alltså att sitta och kolla ut över Manhattan medan han bajsade. Ett slags inneutedass liksom. Tja, varför inte? Jannis NY-vistelse innehöll också att delta i Peter, Paul och Marys 50-årsfirande (vem eller vilka i trion som fyllde 50 vet jag inte),  dela taxi med skivproducenten Phil Ramone (som jobbat med precis alla, inkl Paul Simon, Burt Bacharch, Paul McCartney, Stevie Wonder) , bli erbjuden av honom att sjunga duett med Placido Domingo (och tacka nej…) och säkert ännu mer. Mer om det nån annan gång…

Nu närmar vi oss slutet av min reseskildring… hemresan gick bra och utan dramatik kom jag hem till ett kylslaget Sverige. Hemma väntade bla en havererad värmepump och annat roligt att ta tag i. True Norths turné var kanske inte direkt inkomstbringande rent pengamässigt men rik på upplevelser blev jag. Nya kontakter och möjligheter har öppnat sig och jag ser fram emot fler turer till Kalifornien.

 

Californiabloggen del 13

TORSDAG-FREDAG-LÖRDAG

 

Torsdagen inleds med att vi tar oss till Wild Goose Café för att inta den frukost som ägarinnan Roxanna lovat bjuda på. Roxanna är en liten, intensiv kvinna med Argentinskt ursprung som också bott mycket i Italien. Hennes temperament är helt klart lite annorlunda än man är van vid. Wild Goose är lite som ett andra hem för många av byns innevånare, på väggen hänger ett nyss uppsatt porträtt av Charles, som var en gammal stammis som nyss lämnat jordelivet. Bredvid porträttet hänger den basker han alltid bar. Några herrar berättar för oss om den buddhistiska minnesceremoni som dom nyligen genomförde för den hädangångna. Det är mysigt på Wild Goose, och jag tar en kopp kaffe för första gången (med undantag för någon liten sipp i början) sen jag kom hit. Kaffet är starkt och gott, men jag märker snart av att koffeinet inte varit i kroppen på ett tag och blir lite jobbigt speedad. Gillar inte känslan alls faktiskt, och effekten sitter i hela dagen. Vi sitter på caféet i flera timmar och kombinerar frukost med framtidsplanering. Om allt går väl så kommer Janni till Sverige till våren och vi har några gig satta med lite skisser på flera samt några möjliga inspelningsdagar. Med tanke på hur väl emottaget projektet blivit och med de nya kontakter som skapats längs vägen känns det hela genomförbart, spännande och roligt. Vi tar oss efter detta till ett shoppingcenter på andra sidan kullarna, Eva är på jakt efter mineralsmink till sin dotter. Det blir lite annat inhandlat också, och vi köper lunchsallader på Whole Foods Market som vi äter utanför i solen i sällskap av en grön papegoja som sitter vid bordet bredvid och väntar på sin hemlösa ägare. Väl hemma hos Janni igen är det lite vidare bestyr med bild- och videomaterial som skall brännas på DVD för Jack som gör TV-inslaget för oss. Det packas och fixas och vi avslutar kvällen med en finaljacuzzi och tackar av oss själva för den här gången. Eva skall ta en flygbuss mitt i natten och får skjuts av Janni. Jag får höra att färden fortsatte på temat “komma iväg i sådär halvbra god tid” och det var lite tajt, men det gick. Själv hinner jag ta en liten joggingtur på morgonen i det fortsatt oannolikt vackra vädret. Det har visserligen varit minusgrader på nätterna, rekordkallt t.o.m, men solen stiger tidigt och temperaturen med den. Tar ett sista dopp i jacuzzin och fixar lite frukost. Nånstans efter tolv kommer jag och Janni iväg i bilen mot Ben Lomond, där vi skall lyssna på låtskrivarretreatets avslutningskonsert. Flera trevliga återseenden och nya bekanta. Jag och Janni hjälper Phyllis, som vi träffade 2010, med en av hennes låtar, så vi får vara med på ett litet hörn av konserten.

 

http://www.phyllisatravis.com/

http://www.myspace.com/phyllistravis

 

Brett Perkins, som organiserar retreatet, kör några låtar med sin trio Big Wide Room, som nästa dag skall påbörja en liten Kalifornienturné.

 

http://www.bigwideroom.com/

http://www.reverbnation.com/BigWideRoom

 

 

Det är lite speciellt att vara publik för en gångs skull, nu när jag själv deltagit på låtskrivarsidan så många gånger. Ca 30 låtar får vi oss till livs, och nivån är som vanligt förvånande hög, och variationsrikedomen stor. Efteråt blir det informell song circle, dvs vi sitter i ring och lirar låtar efter varann (dom som vill alltså). Känns kul att göra några låtar med Janni i dett informella forum, det känns att vi spelat ihop oss. Det hålls på rätt sent, och jag drar mig sedan tillbaka till Caza de Luz, ett litet hus uppe på en höjd där det finns ett tomt golv och en eldstad. Lägger madrass på golvet, bäddar och tänder en eld. Somnar. Vaknar av ljuset som strålar in genom fönstren. Tar mig ner till huvudbyggnaden och fixar lite frukost. Som alltid på slutet av dessa retreats så finns det stora mängder mat i köket och det brukar bli käk över. Jag hade dock med mig eget och behöver inte nalla så mycket denna gång.

 

Avslutningen på äventyret, inkl Tom Waits-historien samt info om Paul Simons toalett kommer i nästa inlägg. Nu skall jag gå på flyget hem. Stay tuned!

 

Californiabloggen del 12

TISDAG-ONSDAG:

Janni och Eva vill bjuda mig på försenad födelsedagsfrukost och vi åker på tisdag morgon en liten snutt norrut längs Highway One till Deetjen’s:

 

http://www.deetjens.com/

http://en.wikipedia.org/wiki/Deetjen’s_Big_Sur_Inn

 

Lite mer intressant info om den norske/tyske snickaren Helmuth Deetjen som flydde från Norge på i slutet av 20-talet och bosatte sig i Big Sur nånstans runt 1936:

“Helmuth Deetjen, the son of a deacon in Bremen, Germany, and a Norwegian mother, arrived in Big Sur sometime around 1936, where he bought 60 acres in Castro Canyon and built a small compound that included a house, antiques store and inn. A student of music, philosophy, art and politics, Deetjen had attended Germany’s University of Heidelberg, where one of his classmates was an art student named Adolf Hitler. (Deetjen claimed that his last words to Hitler were, “You just don’t understand the American cowboy,” and fled Europe because he knew what Hitler was capable of.) Deetjen imported a quirky combination of sophistication and hominess to Big Sur, reflected in his quaint Scandinavian-style cottages, constructed of native redwood.”

 

Deetjen’s is a remarkable place and highly recommended for those that want to drive the California coast. Equally remarkable is something Eva Brann, my intellectual fairy god-mother said to me once: “I imagine that Huck Finn would have taken off for the American West and been a cowboy.” She was speaking of how she imagined a grown Huck interacting with the world. Obviously, it’s important to understand the nature of the American cowboy.

 

Byggnadsstilen som är så populär i Big Sur och i norra Kalifornien överhuvudtaget är alltså inspirerad av norska trähus. Inte undra på att man känner sig hemma. Frukosten är överdådig: ägg benedict med hollandaise, bacon, spenat och avokado samt blåbärspannkakor. Inte en kalorisnål portion direkt, men väldigt gott. Efter maten tar vi oss till Pfeiffer Beach och vandrar ett tag. Stranden är känd för sina farliga underströmmar. En liten skylt berättar en sorglig historia, och när jag googlade lite hittade jag ett inlägg av den privatperson som satt upp den:

 

On a beautiful April day in 1997, 11 year old Ivy Pacheco, her mom, and her grandmother, all drowned at Pfeiffer Beach in Big Sur. It was an unspeakable tragedy. Some of us who were there will never, ever get over the horror.

One of the results of that incident was a precedent setting decision by the U.S. District Court that the federal government had been negligent for not posting warning signs about the danger of the crashing surf and undertow.

The Forest Service, who control the beach, put up the standard brown warning signs. People looked at them ambivalently and proceeded down to the beach as if it could never happen to their loved ones.

So I took the federal judge’s decision, and I had it printed on a sign, and that sign – just eight and a half by eleven – is still there on Pfeiffer Beach. And people stop to read it, and they shake their heads, and moms get worried looks on their faces, and folks pay attention.

The sign quotes the judge, in part:

”Those familiar with riptides appreciate that a riptide can suck the sand out from underfoot, cause you to lose your balance and then swiftly sweep you out to sea. The Pacheco family from the Midwest was not familiar with the danger lurking beneath the blue waters at the Beach. It is not necessary to go into deep water, or even venture far into the surf, to be at the mercy of the riptides.”

It is a cautionary irony – biblical almost – that once again, a daughter, mother, and grandmother nearly lost their lives.

I suggest a sign with language resembling that of the federal judge be posted at Monastery Beach.

Men vi är försiktiga och njuter av solen. Det är ganska folktomt sånär på några spridda par på promenad och en och annan hoppfull fiskare. Väl tillbaka i stugan sätter vi oss i solen och jobbar på en låtidé. Vi får också reda på att ingen annan har bokat stugan, och våra värdar låter oss stanna en natt till utan kostnad. Eftermiddagen används mest till att jobba på låten, och vid sjutiden åker vi till Nepenthe (Orson Welles gamla kåk) för att äta middag. Det är ett fantastiskt ställe, maten är ok men inget extraordinärt. Det är intressant hur mörkt det blir på natten här. Det finns väldigt lite ljus längs vägarna och även ett ställe som Nepenthe har inte mycket ljus utomhus och dessutom dämpad belysning inomhus. Så det känns lite som att sitta i en grotta, mysigt och varmt. Tillbaka i stugan håller vi på en stund till med låten som blir ganska färdig innan vi lägger ner för dagen. På onsdag morgon blir det lite tidigare uppstigning och vi städar och fixar i ordning inför kommande gäster. Vi skall vara i Monterey vid 11 då Janni har ett ärende. Jag och Eva strosar runt lite i ett närliggande elegant shoppingområde och fikar i solen. Det är extremt välskött och snyggt, på gränsen till sterilt. Känns lite som Disneyland fast stängt. Väldigt lite människor i omlopp, och vi undrar hur de exklusiva butikerna får det att gå runt. Vi är bara ca 20 minuter från Carmel Valley, och väl där stannar vi till på Wild Goose Café där vi skall spela på kvällen. Jag passar på att skypa med hemmet där min fru fått hantera havererade värmepumpar, oväntade räkningar och ostyriga katter som nästan rivit sönder nyfixade möbler (ok, det låter lite mer dramatiskt än det kanske är). Det blir bra att komma hem snart. Vi åker hem till Janni för lite rep och förberedelser, vid femtiden beger vi oss åter till Wild Goose för att ställa i ordning bord och stolar. Roxanna som driver cafét har fixat soppa och bröd och publiken som droppar in vid sexsnåret har med sig vin. Det blir fullt i den lilla lokalen, bla några som hörde oss på tennisklubben som vill höra oss igen. Jannis klasskamrtat från High School, Mike Beck, är också i publiken. Han är horse whisperer och dessutom singer/songwriter. Han reser runt och hjälper folk som har problem med sina hästar. Han är mycket i Skandinavien och har också varit i Gbg och Gothenburg Horse Show vid något tillfälle. Bodde tydligen på Gothia med utsikt över Liseberg. Han säger dock att det är mest hästägarna som behöver hjälp snarare än hästarna. Han säger att han och Cesar Millan skulle ha mycket att prata om om de nån gång fick tillfälle att äta lunch ihop. Vi ber honom öppna andra set med några låtar. Hans första låt, Don’t Hurt My Heart, är skriven ur hästperspektiv. Här är en fullbandsversion från hans senaste platta. Rockig americana:

 

Mike Beck – Don’t Hurt My Heart

 

här är Mikes hemsida:

 

http://www.mikebeck.com/

 

Återigen en väldigt lyckad kväll med entusiastisk publik. Vi blir bjudna på mat och bubbel av Bob Mclaren (som tog liye foton på oss i början av vistelsen) i hans hus som ligger i närheten av Jannis. Han ger oss också varsitt inramat foro som han tagit av Carmel Valley med en regnbåge. Mycket värmande och fint. Imorgon skall True North ha produktionsmöte och planera hur vi skall fortsätta vårt samarbete. Stay tuned for more!

 

photo

Californiabloggen del 11

MÅNDAG:

 

Idag: födelsedag! Det firas bäst genom att åka till Burns Creek, Big Sur, och bo i en liten stuga med till synes oändlig utsikt över Stilla Havet där man kan se valarna spruta vatten en bit ut i plurret. Men innan dess hade jag en session med den synska kvinnan, Jan, i ännu ett übercoolt hus med ännu en utsikt över havet. Hon jobbar med chakrabalansering och andlig vägledning. Det är bra och en liten födelsedagspresent till mig själv. De andra presenterna jag ger mig själv är två par nya strumpor och en flaska mousserande rosé (se bilden längst ner) som jag överraskar mina kumpaner med när vi kommit till vår lilla stuga vid fyratiden. Vill man se hur stugan ser ut kan man kolla den här hemsidan tillhörande ena hälften av husets ägarpar, fotografen Daniel Bianchetta (klicka er vidare till ”Gallery House”):

 

http://www.bigsurphoto.com/

 

Sämre ställen kan man väl fylla år på. På Daniels hemsida kan man även trycka på ”Esselen Indians” för att få lite spännande info om den ursprungsbefolkning som levde här innan spanjorerna kom och utrotade dem, främst med smittkoppor, mässlingen och syfilis. Vi har tagit med käk och myser framför brasan. Sen är det kontorsdax och val av bilder och textmaterial till den facebook-sida som vi håller på att lägga upp. Mer info om denna kommer när den ligger uppe. For now, it’s cheers and nighty night!

 

SKÅL!