Californiabloggen del 12

TISDAG-ONSDAG:

Janni och Eva vill bjuda mig på försenad födelsedagsfrukost och vi åker på tisdag morgon en liten snutt norrut längs Highway One till Deetjen’s:

 

http://www.deetjens.com/

http://en.wikipedia.org/wiki/Deetjen’s_Big_Sur_Inn

 

Lite mer intressant info om den norske/tyske snickaren Helmuth Deetjen som flydde från Norge på i slutet av 20-talet och bosatte sig i Big Sur nånstans runt 1936:

“Helmuth Deetjen, the son of a deacon in Bremen, Germany, and a Norwegian mother, arrived in Big Sur sometime around 1936, where he bought 60 acres in Castro Canyon and built a small compound that included a house, antiques store and inn. A student of music, philosophy, art and politics, Deetjen had attended Germany’s University of Heidelberg, where one of his classmates was an art student named Adolf Hitler. (Deetjen claimed that his last words to Hitler were, “You just don’t understand the American cowboy,” and fled Europe because he knew what Hitler was capable of.) Deetjen imported a quirky combination of sophistication and hominess to Big Sur, reflected in his quaint Scandinavian-style cottages, constructed of native redwood.”

 

Deetjen’s is a remarkable place and highly recommended for those that want to drive the California coast. Equally remarkable is something Eva Brann, my intellectual fairy god-mother said to me once: “I imagine that Huck Finn would have taken off for the American West and been a cowboy.” She was speaking of how she imagined a grown Huck interacting with the world. Obviously, it’s important to understand the nature of the American cowboy.

 

Byggnadsstilen som är så populär i Big Sur och i norra Kalifornien överhuvudtaget är alltså inspirerad av norska trähus. Inte undra på att man känner sig hemma. Frukosten är överdådig: ägg benedict med hollandaise, bacon, spenat och avokado samt blåbärspannkakor. Inte en kalorisnål portion direkt, men väldigt gott. Efter maten tar vi oss till Pfeiffer Beach och vandrar ett tag. Stranden är känd för sina farliga underströmmar. En liten skylt berättar en sorglig historia, och när jag googlade lite hittade jag ett inlägg av den privatperson som satt upp den:

 

On a beautiful April day in 1997, 11 year old Ivy Pacheco, her mom, and her grandmother, all drowned at Pfeiffer Beach in Big Sur. It was an unspeakable tragedy. Some of us who were there will never, ever get over the horror.

One of the results of that incident was a precedent setting decision by the U.S. District Court that the federal government had been negligent for not posting warning signs about the danger of the crashing surf and undertow.

The Forest Service, who control the beach, put up the standard brown warning signs. People looked at them ambivalently and proceeded down to the beach as if it could never happen to their loved ones.

So I took the federal judge’s decision, and I had it printed on a sign, and that sign – just eight and a half by eleven – is still there on Pfeiffer Beach. And people stop to read it, and they shake their heads, and moms get worried looks on their faces, and folks pay attention.

The sign quotes the judge, in part:

”Those familiar with riptides appreciate that a riptide can suck the sand out from underfoot, cause you to lose your balance and then swiftly sweep you out to sea. The Pacheco family from the Midwest was not familiar with the danger lurking beneath the blue waters at the Beach. It is not necessary to go into deep water, or even venture far into the surf, to be at the mercy of the riptides.”

It is a cautionary irony – biblical almost – that once again, a daughter, mother, and grandmother nearly lost their lives.

I suggest a sign with language resembling that of the federal judge be posted at Monastery Beach.

Men vi är försiktiga och njuter av solen. Det är ganska folktomt sånär på några spridda par på promenad och en och annan hoppfull fiskare. Väl tillbaka i stugan sätter vi oss i solen och jobbar på en låtidé. Vi får också reda på att ingen annan har bokat stugan, och våra värdar låter oss stanna en natt till utan kostnad. Eftermiddagen används mest till att jobba på låten, och vid sjutiden åker vi till Nepenthe (Orson Welles gamla kåk) för att äta middag. Det är ett fantastiskt ställe, maten är ok men inget extraordinärt. Det är intressant hur mörkt det blir på natten här. Det finns väldigt lite ljus längs vägarna och även ett ställe som Nepenthe har inte mycket ljus utomhus och dessutom dämpad belysning inomhus. Så det känns lite som att sitta i en grotta, mysigt och varmt. Tillbaka i stugan håller vi på en stund till med låten som blir ganska färdig innan vi lägger ner för dagen. På onsdag morgon blir det lite tidigare uppstigning och vi städar och fixar i ordning inför kommande gäster. Vi skall vara i Monterey vid 11 då Janni har ett ärende. Jag och Eva strosar runt lite i ett närliggande elegant shoppingområde och fikar i solen. Det är extremt välskött och snyggt, på gränsen till sterilt. Känns lite som Disneyland fast stängt. Väldigt lite människor i omlopp, och vi undrar hur de exklusiva butikerna får det att gå runt. Vi är bara ca 20 minuter från Carmel Valley, och väl där stannar vi till på Wild Goose Café där vi skall spela på kvällen. Jag passar på att skypa med hemmet där min fru fått hantera havererade värmepumpar, oväntade räkningar och ostyriga katter som nästan rivit sönder nyfixade möbler (ok, det låter lite mer dramatiskt än det kanske är). Det blir bra att komma hem snart. Vi åker hem till Janni för lite rep och förberedelser, vid femtiden beger vi oss åter till Wild Goose för att ställa i ordning bord och stolar. Roxanna som driver cafét har fixat soppa och bröd och publiken som droppar in vid sexsnåret har med sig vin. Det blir fullt i den lilla lokalen, bla några som hörde oss på tennisklubben som vill höra oss igen. Jannis klasskamrtat från High School, Mike Beck, är också i publiken. Han är horse whisperer och dessutom singer/songwriter. Han reser runt och hjälper folk som har problem med sina hästar. Han är mycket i Skandinavien och har också varit i Gbg och Gothenburg Horse Show vid något tillfälle. Bodde tydligen på Gothia med utsikt över Liseberg. Han säger dock att det är mest hästägarna som behöver hjälp snarare än hästarna. Han säger att han och Cesar Millan skulle ha mycket att prata om om de nån gång fick tillfälle att äta lunch ihop. Vi ber honom öppna andra set med några låtar. Hans första låt, Don’t Hurt My Heart, är skriven ur hästperspektiv. Här är en fullbandsversion från hans senaste platta. Rockig americana:

 

Mike Beck – Don’t Hurt My Heart

 

här är Mikes hemsida:

 

http://www.mikebeck.com/

 

Återigen en väldigt lyckad kväll med entusiastisk publik. Vi blir bjudna på mat och bubbel av Bob Mclaren (som tog liye foton på oss i början av vistelsen) i hans hus som ligger i närheten av Jannis. Han ger oss också varsitt inramat foro som han tagit av Carmel Valley med en regnbåge. Mycket värmande och fint. Imorgon skall True North ha produktionsmöte och planera hur vi skall fortsätta vårt samarbete. Stay tuned for more!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *