Californiabloggen del 6

SÖNDAG-MÅNDAG

Efter en relativt tidig uppstigning och frukost är det dags för avfärd. Vi siktar på att komma iväg tio, men rullar snarare kl 10:45. Jannis silvergråa Honda Fit (modellbeteckningen finns inte i Sverige tror jag) är tämligen fullknökad: Två gitarrer, notställ, två dulcimers, personliga väskor och bagar med mat, kläder and whatnot. Det regnar när vi startar men klarnar närvi åker söderut genom Salinas Valley, jordbrukslandskapet där John Steinbecks Öster om Eden utspelar sig. Det är en vacker bilfärd, vi ligger på US 101 i ca en och en halv timme innan vi tar av vid Paso Robles, för att hitta vägen till Sculpterra Winery. Min Skobbler gps-app visar sig nu från sin sämsta sida och tar oss ut på fel exit och tycker vi ska svänga höger på en väg som inte finns. Men efter lite omvägar hittar vi fram. Sculpterra är alltså en vingårde med en ganska skruvad skulpturutställnig utanför själva byggnaden. Här ett exempel på skulptören John Jaggers skulpturer och lite mer info om vingården som har en intressant historia:

 

http://www.sculpterra.com/about.html

 

Vi skall spela på Songwrtiters at Play-serien. Har kollat på Youtube och fått intrycket av att det är ett ställe med mycket publikplatser. Det visar sig vara ett pyttelitet utrymme mitt i lagerutrymmet för vinfaten. Svinkallt och inte en käft, förutom de andra låtskrivarna som skall uppträda. Steve Key är låtskrivaren som är host. Han öppnar med några låtar, ett riktigt proffs. Här en liten biografi:

 

http://www.stevekey.com/bio.html

 

Efter Steve kommer Doug Adamz på scen. Fullständigt briljant börjar han med ett munsspelssolo och kör sedan några låtar med fantastiska historier. Bland annat detta lysande nummer:

 

http://www.youtube.com/watch?v=j1f9tskGFhc

 

Jag har som tur fått ett glas vin on the house som värmer mig i kylrummet. Handskar har jag också på mig, så artisterna föräras med entusiastiska bandyklapppar från mitt hörn. Efter två ytterligare akter är det då True Norths tur att äntra kylrumsscenen. Jag har försökt värma upp fingrarna och fingerspelet går ok trots lite stela fingrar. Vår publik består av Steve och hans fru, samt Jamie Lynn Hart som spelade före oss:

 

http://www.jamielynnhart.com/

 

Så… not quite the crowd we expected. Men vi har riktigt kul och det låter bra. Phil Lee, som avslutar efter oss, är en riktig Nashvilleräv och stor entertainer, och tycker att spela efter oss känns som den gången han skulle gå på efter James Brown. Han hyllar vår stämsång (han har stått vid baren och lyssnat) och hans egen show är full av självironisk humor. Vi byter plattor, och på hans platta medverkar bla Gillian Welch och nästan hela Wilco. Han har också spelat en gång på Grand Ol’ Opry. Han berättar från scen att rådet han fick av sin kompis (the name escapes me) när han sa att han skulle gigga där för första och sista gången var ett kort och koncist: ”Don’t”. Här är Phils hemsida:

 

http://www.phillee1.com/

 

Alla dessa möten gör det hela så värt det. Efter giget åker vi söderut mot Arroyo Grande där vi skall bo hos Rusty och Abby, ett nyligen pensionerat par som älskar musik. Deras stereo står sändigt på och det är bara bra grejer. Första låten i morse var tex Paul Simons Further To Fly, inte helt fel. Vi bjuds på en underbar middag och får sova i garaget som är ombyggt till gäststuga. Nätterna är kalla här såhär års. Det finns ett värmeelement som Eva och Janni har i sitt rum, eftersom jag sover i en fet sovsäck som klarar av låga temperaturer. Jag väcks mitt i natten av att telefonen surrar. Svarar inte, kollar upp numret. Någon från Västra Götalandsregionen har sökt mig. Intriguing… måste undersökas vid tillfälle. Måndag morgon har Rusty gjort green smoothies och vi beger oss ner till Grover Beach för morgonpromenad slash löptur. Solen i ansiktet och en sandstrand som fortsätter och fortsätter in i dyningarnas dis… Tillbaka hemma på Maple Street styr vi om våra planer lite. Vi skall stanna en natt till här för att ikväll gå på en Songwriters at Play-konsert här i närheten med Steve Seskin, Craig Carothers och Don Henry, alla tre etablerade country/folklåtskrivare med många Nashville-hits under bältet. Det verkar som om vi också kommer att få köra några låtar. Vidare rapport följer. Stay tuned!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *