Californiabloggen del 8

ONSDAG-TORSDAG

 

Den uppmärksamma läsaren har säkert insett att det förra inlägget faktiskt stäckte sig ända till onsdag eftermiddag. Där plockar jag nu upp bollen och förtsätter spelet: vi tar oss in till Santa Barbara och State Street, där Soho Restaurant & Music Club ligger. Sohos scen har beträtts av mången legendar: Rickie Lee Jones, Kenny Loggins, Jon Anderson (den gamle Yesvokalisten), Calexico, Robben Ford, John Sebastian (Lovin’ Spoonful), Colin Hay (Men At Work), Donovan, Cat Power, Loudon Wainwright, Dave Davies, The Sugarhill Gang mfl mfl. Så nu är det alltså True Norths tur. Publiken består mest av bekanta till artisterna, vilket är lite av temat för den här turnén har det visat sig. Headline för kvällen är en ung kille som heter Conor Patrick, mycket influerad av Townes Van Zandt, Dylan mfl. Han låter äldre än han ser ut:

 

http://www.reverbnation.com/conorpatrick

http://www.youtube.com/watch?v=993f4HGbp_0

 

Vårt set går helt ok, Jannis kompisar är entusiastiska och gråter enligt uppgift under vår sista låt, så då måste det ändå varit ok, tänker jag. Det är nyttigt att göra såna här gig, där förutsättningarna förändras från gång till gång, det är helt klart. Väl hemma hos David tate i Ojai avslutar vi kvällen med lite vin och ost medan de som har haft barn i sin närhet (David, Eva och Janni) berättar att barnen berättat för dem i ung ålder var de kom ifrån, att de kommit ihåg när de dog i sitt förra liv och annat intressant. Kalifornien förnekar sig inte med andra ord. Nyandligheten lurar till och med i köket. Vi lyckas komma iväg (nästan) på utsatt tid på torsdagmorgonen, det är en klar och solig dag och jag vill, och får köra dom  dryga två timmarna tillbaka norrut mot Arroyo Grande där vi skall spela på Slo Down Pub, ännu en spelning i Steve Keys Songwriter At Play-serie. Bilfärden går genom apelsinodlingar och välbeställda samhällen (Montecino tex). Vi stannar till i Santa Barbara för att handla lite mer käk på tidigare nämnda Whole Foods Market och på parkeringen bredvid oss lastar Michael Imperioli (som spelade Christopher Moltisanti i Sopranos) in matkassar i sin svarta BMW-SUV. Janni har givetvis träffat honom också i sitt förflutna via någon bekant. Hon verkar ha träffat dom flesta, bla jobbade hon för Orion Pictures i LA under en period då hon nästan blev personlig assistent till Meryl Streep, och hade även ett intressant möte med Tom Waits. Ska försöka få lite mer kött på benen när det gäller den storyn och lovar återkomma i ärendet. Från Santa Barbara tar vi oss ut på Highway 101, som är en vacker väg där man har Stilla Havet till vänster en stor del av vägen. Ute till havs ligger oljeriggarna och ser mycket dramatiska ut, de gröna kullarna böljar under den blåa himlen. För nästan exakt ett år sedan åkte jag samma sträcka i en Greyhoundbuss efter att ha besökt Nels Andrews som då bodde i Santa Barbara (se tidigare blogginlägg för mer info om Nels). Jag hade blivit informerad av min låtskrivarvän Burton Jespersen att de olika missionerna längs kusten, som är döpta efter olika katolska helgon (San Jose, San Francisco etc), placerades på ett sådant avstånd från varandra att man skulle kunna ta sig mellan dem under en dags färd till häst.

 

http://en.wikipedia.org/wiki/Spanish_missions_in_California

 

Inspirerad av detta och av samtal jag hade med Nels om Kalifornien skrev jag följande text på bussen:

 

MISSION TO MISSION

 

Along telephone lines and rolling hills

Set against an azure sky

A tuned down snare groove in my ears

Farmland passing by

Oil rigs, giant pirate ships

way out in the surf

Eagles watch the scenery

Closely guard their turf

 

I’m on on a Greyhound bus, I’ll be in Frisco soon

Just left Santa Barbara behind

Muted trumpets moan an old Hispanic tune

It’s clinging to my churning restless mind

 

From mission to mission

We all still wander on

These days in cars, on rubber tyres

But beneath the same old sun

The saints lined up neatly

a whole day’s ride apart

From mission to mission

We still try to get things done

We still try to follow our hearts


Brandishing their angry God

the invaders staked their claim

Seeing all this space and beauty

I might have done the same

Now all the sons and daughters

Of those who followed suit

Carry one cross or another

wear down their walking boots

 

And as this empire crumbles we’ll still get by

With miles and miles to go

We say our silent prayers, we laugh and cry

Hope there is some meaning to this show

 

From mission to mission

We all still wander on

These days in cars, on rubber tyres

But beneath the same old sun

The saints lined up neatly

a whole day’s ride apart

From mission to mission

We still try to get things done

We still try to follow our hearts

 

I’m a pilgrim, so are you.

We’re all pilgrims searching for what’s true

 

Och så här låter låten i nån slags hemdemoversion:

FROM MISSION TO MISSION

 

Väl framme i Arroyo Grande (åter hos übervärdarna Abby och Rusty) repar vi en stund och tar oss sedan till puben som bara är några kvarter bort. Det känns mer avslappnat än kvällen innan och vi är nöjda med vår insats. En intensiv landskapsarkitektsom heter Vaughn Fosmo (han är givetvis norskättad) pratar en del med mig och tipsar om ditt och datt. Bla om The Urantia Papers, som han är lite av en expert på. Det låter bekant, och som gammal New Age-flummare vet jag att jag goglat upp det förut:

 

http://en.wikipedia.org/wiki/The_Urantia_Book

 

och sedan 2001 är den allmänt tillgänglig:

 

http://www.urantia.org/urantia-book/download-text-urantia-book

 

Tror inte jag orkar läsa den ikväll dock :-). Nu skall det sovas, och imorgon bär det av upp till Monterey för en House Concert. Skall bli skönt att slippa PA:t och spela för en lyssnande publik. Rapport följer inom kort!

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *